The backside of my lifestyle

*Scroll down for Swedish* People always ask me if I miss home when I'm traveling around. And I guess I do sometimes but no one really asks how it feels to come home. That's actually kind of the worst part of it all...

Don't get me wrong, I love coming home to my family and my friends but that only lasts for a short period of time. I think I have a limit of about 12 days before I become 'depressed'. I'll try to explain this. Imagine being out traveling all the time - seeing new places, meeting new people, experience new cultures, falling in love, working on creative projects... and then coming home. To your room in your parents house. Or an empty apartment. Of course for the first few days it's all amazing - all the friends, relatives and your family take their time to come visit and you kind of feel like a celebrity and life is so full of joy. But then after a few days everyone gets used to you being back home and it all goes back to normal. What happens to you then? I have no job in Sweden (and I don't want to get one), all my friends are living the same life (or they have kids and dogs) and shallow people and acquaintances want me to come out clubbing. I just get all the stressful negative things thrown back into my life and they were the reasons I left in the first place! When I'm away of course I guess it's hard to find jobs, make friends, stay safe etc... (or not?) but that's a stress I get used to. I don't get used to the stress at home though - I'm back in the every-day life I so deeply felt like I had to leave. And I also did leave it.

The anxiety comes back as all the questions come back - what now? are you gonna get a job? what's your plan? are you gonna get an apartment?

When I come home I feel like no one understands, no one could possibly understand what I've been through and how much I've developed as a human being. That's why I barely even tell people about my trips, they wouldn't understand unless they've truly experienced it for themselves. My friends or family living their lives at home... they don't know and couldn't possibly know. Every time I come back i notice nothing has changed but I HAVE - I'm a different person. In some way I really want to try to explain this but really there's no use. I'm 100% a different person but how do I communicate that to others back at home? We don't speak the same language anymore.


I feel even more lost than I did before I left. I couldn't possibly stay at home because, as I said, now I'm a different person and I don't fit in at home. If I didn't want to have a 9-5 life in Sweden before, it's completely impossible now. Also I realize how important traveling is to me, so... I simply have to leave again. There is no other option. If I stay at home I'll die inside and I'll feel SO LONELY cause NOONE at home understands. I know I've said in previous posts that you can always come back to your old life if it doesn't work out... but can you? I CAN'T. It's almost like it's a trap. Still I don't regret it cause leaving was the best decision I could've made. There is no way out but it's a better place to be stuck in than the one I was stuck in before. Or is it? Sometimes I wish I could be like most other people in Sweden; have kids, live in an apartment, get a house, a dog, save up for retirement... but I can't. Now I feel more lost at home than in any other place I've ever traveled. That's why I'll keep running away. Every time I get home I'm gonna leave, it's just a matter of time. The best thing about coming home is leaving again.


I'm officially a nomad. I'm sorry family and friends but I have no choice.


Note to self: this is also why I'm so stressed about succeeding in my nomad-lifestyle. Cause if I don't... I'll die.



Baksidan av min livsstil


Människor frågar mig alltid om jag längtar hem när jag reser runt. Och jag antar att jag gör det ibland men ingen frågar hur det känns att komma hem. Det är faktiskt typ det värsta av allt... Missta mig inte, jag älskar att komma hem till min familj och mina vänner men det varar bara en kort tid. Jag tror att jag har en gräns på cirka 12 dagar innan jag blir "deprimerad". Jag ska försöka förklara det här. Tänk dig att vara ute och resa hela tiden - se nya platser, träffa nya människor, uppleva nya kulturer, bli kär, arbeta på kreativa projekt... och sen komma hem. Till ditt rum i dina föräldrars hus i Sverige. Eller en tom lägenhet. Självklart är det helt fantastiskt första dagarna - alla vänner, släktingar och din familj tar sin tid att komma och du känner dig nästan som en kändis och livet är fullt av glädje. Men sen efter några dagar blir alla vana vid att du är hemma och allt går tillbaka till det normala. Vad händer med dig då? Jag har inget jobb i Sverige (och jag vill inte ha ett), alla mina vänner lever samma liv (eller de kanske har barn och hundar vid de här laget) och ytliga människor och bekanta vill att jag ska komma ut och klubba. Alla stressiga negativa saker kastas tillbaka in i mitt liv - och de var anledningen till att jag lämnade från början! När jag är borta antar jag att det är svårt att hitta jobb, skaffa vänner, vara säker etc ... (eller inte?) men den 'stressen' vänjer jag mig vid. Däremot vänjer jag mig inte vid stressen av att vara hemma - tillbaka i vardagslivet jag så djupt kände att jag behövde lämna. Och som jag också lämnade. Ångesten kommer tillbaka eftersom alla vanliga frågor kommer tillbaka - vad händer nu? ska du skaffa ett jobb? vad är planen? ska du skaffa en lägenhet? När jag kommer hem känner jag att ingen förstår, ingen kan möjligen förstå vad jag har gått igenom och hur mycket jag har utvecklats som människa. Därför berättar jag knappt ens för folk om mina resor, de skulle inte förstå eftersom de inte har upplevt det själva. Mina vänner och min familj som lever sina liv hemma... de vet inte och kan inte veta eller förstå. Varje gång jag kommer tillbaka märker jag att ingenting har förändrats men JAG HAR! Jag är ju en helt annan person. På något sätt vill jag verkligen försöka förklara det hela och bli förstådd men det är verkligen ingen idé. Jag är 100% en annan person men hur kommunicerar jag det med andra hemma? Vi pratar inte samma språk längre.


Jag känner mig ännu mer vilse än jag gjorde innan jag lämnade. Jag skulle inte kunna stanna hemma eftersom, som jag sa, jag nu är en helt annan person. Jag passar inte in hemma. Om jag inte ville ha ett 9-5 liv i Sverige innan så är det helt omöjligt nu. Jag inser också hur viktigt resandet är för mig, så ... jag måste helt enkelt lämna igen. Det finns inget annat alternativ. Om jag stannar hemma kommer jag att dö inombords och jag känner mig så ENSAM, ingen förstår. Jag vet att jag har sagt i tidigare inlägg att du alltid kan komma tillbaka till ditt gamla liv om det inte fungerar... men kan du det? Jag kan inte. Det är nästan som att det är en fälla. Jag ångrar det inte eftersom det är det bästa jag har gjort men jag kan aldrig komma tillbaka. Det finns ingen utväg. Det är iallafall en bättre sits att vara fast i än den jag var fast i innan. Eller är det? Ibland önskar jag att jag kunde vara som de flesta andra i Sverige; skaffa barn, bo i en lägenhet, skaffa hus, en hund, spara till pensionen... men jag kan inte. Nu känner jag mig mer vilsen hemma än någon annanstans dit jag har rest. Därför fortsätter jag att fly. Varje gång jag kommer hem kommer jag att lämna igen, det är bara en tidsfråga. Det bästa med att komma hem är att lämna igen. Jag är officiellt en nomad. Jag är ledsen familj och vänner men jag har inget val. Note to self: det är också därför jag är så stressad över att lyckas i min nomad-livsstil. För om jag inte gör det... så dör jag.