People have so much to say about me

*Scroll down for Swedish* It feels like it's always been in so many different people's interest to have opinions about me and my life. How I look, what I do, how I do something, why I don't do something and so on. Also I've always felt as if I don't really fit in and so I've struggled just to be who I am without always having someone being all up in my face about that.

It's always been like this - from when I was a small kid and a usual (and apparently very important question) was 'why don't you do gymnastics like all other girls' to my teenage years when I got questions like 'why don't you wear make-up like everyone else' (because my mom wouldn't let me wear it) OR from adults 'why DO you wear make-up' (when my mom finally would let me). The list goes on and today it's 'why do you show off your body on instagram' 'why couldn't you stay with that good guy' 'why can't you work 9-5, save money, buy an apartment' or BLA BLA BLA and you know... it's insane. WHY do people always have so much to say about me and my lifestyle? And how can it be that they feel they need to tell me so badly?


The other day I got so fed up by this (hence this post). I got a message from an old friend's mom(?) who just wanted to tell me that I post too many sexy bikini pictures on instagram and she asked if I wanted to sell myself(?). At first I was sad and disappointed. Then I just felt... sorry for her. Her obsolete way of looking at this, me and apparently of women. She said that I should think about this if I want to be a role model for other girls. Well, obviously she's completely missed the face that there are thousands of bikini girls on instagram who are incredibly successful and who are great role models for girls. You don't have to be an idiot just because you show off your body. This is just such an incredibly obsolete way of thinking, just because I show off my body can't be a role model? Besides, I run a bikini company - that kind of requires me wearing my own bikinis when I model? I just feel sorry for her and wonder if it's because she has grown up in a time where women haven't been able to do what they want, wear what they want or show off their body without it being porn or something shameful. Why is even the female body something shameful? That's another discussion (that I even wonder why the fuck we need to have).


But yes, I have to say that it hurts me a little. It hurts more when it comes from someone who's supposed to care about you, I mean I really couldn't care less about what random people think, but this. When people close to me feel that they are sooo provoked by something I post on instagram or something I write in my blog that they HAVE TO contact me and tell me something about me, my life or my life decisions… well then I'm back in my eight year old shoes where I feel weird, bad or different because I 'don't do gymnastics like all the other girls'. I can't help my stomach aching and feeling sad for a few minutes.

These people also always say - "I say it from a place of love". But... no you don't. No one has ever done that. Anyone who has told me to be less of something, more of something or just be ANYTHING other than what I want and am... you don't wish me well. So many of these people think they are some kind of role models for me. I have to say that these "tips" (often) come from people living in deeply unhappy relationships, struggling at some job they don't really like or from people who simply aren't particularly happy with their everyday life. So NO THANKS - you can't blame me for not wanting your tips on life and how I should live mine.


Also, I'm 26 years old and I could think I'd be old enough to make my own decisions. I'm not 12. But also when I was 12 I knew more about myself than anyone else did or does. So WHY is it so important for you to tell me so much about myself? Is it because I'm tiny? blonde? cute? don't you think I can take care of myself? And could I really not be a role model just because I am exactly that - tiny, cute, blonde and have bikini pictures on instagram? I will tell you that I've travelled around the world, experienced (probably) more true love than most people, had over 100 employees, started my own company and the list is so long I barely know where to start. And NONE of this is because of something you did for me. That was all me.

But okay so if for some reason it would be completely devastating for me and my life/carreer to have bikini pictures on instagram, then...I will learn from it. I don't know everything about myself. I'm not (and will never be) 'finished' with that. So I have to make my own mistakes. Life is about trying and failing, and if I don't - how can I ever find my way?

I also wonder why one even feels the need tell me these things. How can a person even have such strong opinions about someone else's life choices? Is it just jealousy? Something deep down inside that nags them? Something they missed out on and have wanted to explore but can't or don't dare to?

Whatever it is, I'm sick of it. I understand that there will only be more opinions the more followers you get on instagram or the more blog posts you write but I still want to express how... sorry I feel. For them.

Of course it's good to get tips, I'm not saying that I'm perfect and always do the right thing. I love to learn and grow but this is not about that. What I'm saying is that I don't want their opinions about me and my life - the ones that really aren't of any benefit for me. Or actually this might be good. It makes me even more eager to do what they don't want me to do.



Alla har alltid något att tycka till om


Det känns som det alltid har legat i så många olika människors intresse att tycka till om mig och mitt liv. Hur jag ser ut, vad jag gör, hur jag gör något, varför jag inte gör något och så vidare. Jag har dessutom alltid känt mig annorlunda och alltid kämpat för att bara få vara den jag är.


Listan kan göras så lång… från när jag var liten och en vanlig (tydligen väldigt viktig) fråga var; ’varför går inte du på gymnastik som alla andra tjejer’ till de hemska tonåren med frågor som ’varför sminkar du inte dig som alla andra’ (för mamma inte lät mig sminka mig) ELLER från vuxna ’varför sminkar du dig’ (när jag till slut fick börja göra det). Sjukt nog förekommer det här lika ofta som vuxen. Nu idag är det ’varför visar du upp din kropp på instagram’ ’varför kunde du inte vara tillsammans med den där killen som är så bra’ ’varför kan du jobba 9-5 och spara pengar, köpa lägenhet’ eller BLA BLA BLA och alltså… det är ju helt sjukt.


Här om dagen blev jag så jävla less (därav det här inlägget). Jag fick ett meddelande från en gammal kompis mamma(?) som tyckte att jag la ut för mycket bikinibilder på instagram och frågade om jag ville sälja mig själv(?). Först blev jag ledsen och besviken. Sen blev jag bara… ledsen för hennes skull. Hennes förlegade sätt att se på det hela. Hon sa att jag borde tänka om om jag ska vara en förebild för andra tjejer. Hon har uppenbarligen helt missat hur många bikinitjejer det finns idag på instagram som är otroligt framgångsrika, och som alla dagar i veckan är förebilder för tjejer. Det här är ett så otroligt förlegat sätt att tänka på, bara för att jag visar upp min kropp kan jag inte vara en förebild? Jag driver ju dessutom ett bikiniföretag liksom - hur är man ansiktet utåt för ett bikiniföretag utan bikinibilder?

Jag tycker nog bara synd om henne och undrar om det är för att hon vuxit upp i en tid där kvinnor inte fått göra som de vill, ha på sig vad de vill eller visa upp sin kropp utan att det är porr eller något skamligt. Varför är ens kvinnokroppen något skamligt? Det är en annan diskussion.

Men jag måste ändå säga att det såklart gör lite ont i mig.

För det gör ju ondare när det handlar om någon i min närhet, jag menar random människor skiter jag faktiskt i. När folk i min närhet känner att de är sååå provocerade av något jag lägger upp på instagram eller något skriver i min blogg att de måste kontakta mig och tycka till om mitt liv och mina beslut… ja då är jag tillbaka i mina åttaåriga skor där omgivningen får mig att känna mig konstig, dålig eller annorlunda för att jag ’inte går på gymnastik som alla andra tjejer’. Jag kan inte hjälpa att få en klump i magen och bli ledsen i några minuter.


De här människorna säger också alltid - ’jag säger det av kärlek’. Alltså… nej det gör du inte. Ingen har någonsin gjort det. Alla som har sagt åt mig att vara mindre av något, mer av något eller bara vara NÅGOT ANNAT än det jag själv vill… ni vill inte mig väl. Så många av de här människorna tror att de är någon typ av förebild för mig. Jag måste säga att såna här ”tips” (ofta) kommer från folk som lever i djupt olyckliga relationer, sliter på ett jobb de inte egentligen tycker om eller från folk som helt enkelt inte är speciellt nöjda med sitt vardagsliv. Så NEJ TACK - jag vill inte ha era tips om livet och hur jag borde leva mitt.

Jag är 26 år gammal och kan ju tycka att jag borde vara vuxen nog att ta mina egna beslut. Jag är inte 12. Men även när jag var 12 visste jag i och för sig mer om mig själv än vad någon i min omgivning gjorde eller gör. Så VARFÖR är det så viktigt att tycka till om mig? Är det för att jag är liten? blond? söt? Tror ni att jag inte kan ta hand om mig själv? Kan man inte heller vara en förebild om man är just det - liten, söt, blond och har bilder i bikinis på instagram? Jag kan berätta för er att jag har rest runt i världen (mycket ensam dessutom), upplevt vad som förmodligen är mer äkta kärlek än många andra, haft över 100 anställda, startat mitt eget företag och listan kan göras så lång att jag knappt vet var jag ska börja. Låt mig också säga att INGET av det här är tack vare något någon annan sa eller gjorde för mig. Det var jag.


Men okej så om det av någon anledning skulle vara förödande för mig och mitt liv att exempelvis ha bikinibilder på instagram så lär jag mig väl av det då. Jag vet inte exakt allt om mig själv (och kommer aldrig att vara 'färdig' med det). Så jag måste få göra mina egna misstag. Livet handlar om att testa sig fram och om jag inte gör det - hur ska jag någonsin kunna hitta rätt?


Jag undrar också varför man ens behovet att pracka på någon sina egna åsikter. Hur kan man ens ha så starka åsikter om någon annans livsval? Är det bara avundsjuka? Något djupt inne som retar dem? Något de själva missat och har velat utforska men inte kan eller vågar?

Vad det än är så är jag sjukt trött på det. Jag fattar att det bara kommer att bli mer ju fler följare man får på instagram eller ju fler blogginlägg man skriver men vill ändå uttrycka min… sorg? För dem.


Självklart kan det vara bra med tips, det jag säger är inte att jag är perfekt och alltid gör rätt. Jag vill gärna lära mig och växa som människa men det här handlar inte om det. Det jag säger är att jag inte vill ha deras åsikter om mig och mitt liv - de som egentligen inte gör mig någon nytta. Eller i och för sig, det kanske gör nytta. Jag blir ännu mer sugen på att göra det de inte vill att jag ska göra.