Appreciating yourself

Uppdaterad: 29 dec 2018

*Scroll down for Swedish*

Today is my 26th birthday. The idea of ​​how my life ’should look’ when I get older and what is really important has really changed over the years. All requirements and wishes aside; way to rarely do we just stop and really appreciate ourselves, so today is the day for me.

I have always had unreasonably high demands on myself, as if it doesn't matter how much I do - I can always do more. Why do I feel like that? I have a strong unstoppable inner energy and fire that I need to get out of my system all the time, but for a long time I've directed it in the wrong direction and not really living my truth.


I started working as a 17 year old and since then everything has been about "building a career" and really creating a bubble of nonsense. I had my first job as a manager when I was 22 and at the age of 24 I had over 100 employees under me. For what and for who? Why did I even get an office job to begin with?

Much of it I think has been because of what others thought of me and my life, it's like I've had something to prove to people around me. Also the surroundings are such and you're only really taught how to live life like everyone else. You study, work, build a career, buy an apartment, have kids etc. There is like a template for life that one should fit into and build his life after. I guess I wanted to fit in(?) or I just didn't know anything else. When you don't really know who you are and what really is important to you, it's hard to live your truth.


Already as a kid I had to practice my self-esteem by stating phrases in front of the mirror every morning because I was always dissatisfied with my achievements, as if I wasn't enough if I didn't perform all the time. Don't misstake the confidence I've always had for a strong self-esteem, they are two different things and the later one is something I struggled with. My mother hammered into my head every day that I can achieve exactly what I want and that I'm good as I am, something I'm so grateful for today. I've also had to go through hell with my own responsibility for my personal development.


So now here I am today, 26 years old, feeling better than I ever have. It's so crazy to look back on my life and how it was only one year ago. I was so unhappy, living in the complete wrong way for my own well being. In one year I have;

Travelled around the world - around in Bali, then to Ibiza, LA twice, Barcelona twice, Portugal, Oslo, Thailand followed by LA again. I have built my own bikini brand from absolutely nothing. I have started the blog where I can share my journey and hopefully inspire others to go their own way. Soon I will launch a travel platform - Journex - and in a week I will meet with a TedX coach. A year ago I'd never stood in front of a camera, I was so uncomfortable and thought I looked ugly in exactly every single angle. Today I'm a model for my own brand and have been booked for other modeling jobs. I have also participated in Hollywood wives, a music video and been involved in a lot of other odd stuff BUT - it's not just about the measurable factors. Even more important are all the soft values ​​where I have grown so much as a human being. I've explored my inner self with yoga, books, meditation, youtube channels, and above all travel and other people. It's been really tough and I've almost torn my hair off out of frustration, confusion and loneliness, but I finally feel that I'm on the right path.


So back to the idea of ​​how my life should look when I get older. I don't exactly know the answer to that! However, I know that the most important thing for me in life is that I live in truth with myself and always work to be the best version of me. Throughout the years, my anxiety about my own performances remind me from time to time but it is more about my desire to live up to my potential, for my own sake.


So I thank myself for everything I've done and will continue to do for myself.

You should also stop and thank yourself for everything you do for you.

Does it feel unnatural? Then that's exactly what you need to do.


Love.



Om att uppskatta sig själv


Idag fyller jag 26. Idén om hur mitt liv ska se ut när jag blir äldre och vad som egentligen är viktigt har verkligen ändrats genom åren. Alla krav och önskemål åt sidan; det är alldeles för sällan man bara stannar upp och verkligen uppskattar sig själv, så today is the day.

Jag har alltid haft orimligt höga krav på mig själv, som att det inte spelar någon roll hur mycket jag gör - jag kan alltid göra mer. Varför känner jag så? Jag har en sjukt stark inre energi och en drivkraft som jag behöver få utlopp för, men jag har länge riktat den i fel riktning och levt i osanning mot mig själv.


Jag började jobba som 17-åring och sedan dess har allt handlat om att "göra karriär" och bygga upp en bubbla. Jag hade mitt första chefsjobb som 22-åring och satt med över 100 anställda vid 24 år fyllda. För vad och vem? Varför skaffade jag mig exempelvis ens ett kontorsjobb till att börja med?

Mycket beror nog på just vad andra haft för tankar om mig och mitt liv. Som att jag har haft något att bevisa för mina föräldrar och min omgivning. Man pluggar, jobbar, gör karriär, köper lägenhet, skaffar barn osv. Det finns liksom en mall som man ska bygga sitt liv efter och jag ville väl bli omtyckt och passa in. Det beror också på att jag inte hade tagit reda på vem jag är och vad som är viktigt för mig.


Redan som litet barn fick jag öva upp min självkänsla genom att säga "jag är bra - jag kan" framför spegeln varje morgon eftersom jag alltid var missnöjd med mina prestationer, som att jag inte räckte till om jag inte var duktig. Missta inte det självförtroende jag alltid haft för en stark självkänsla, det är två olika saker och det senare nämnda är något jag kämpat med. Min mamma bankade in i mitt huvud varje dag att jag kan uppnå precis vad jag vill och att jag duger som jag är, något jag är så sjukt tacksam över idag. Jag har också fått genomgå ett helvete med eget ansvar för min personliga utveckling.


Så nu idag står jag här, 26 år gammal, och mår bättre än jag någonsin gjort. Det är så sjukt att se tillbaka på mitt liv och hur det såg ut för ett år sedan. Jag var så djupt olycklig och fel ute. På ett år har jag;

Rest runt i världen - runt på Bali, sedan till Ibiza, LA två gånger, Barcelona två gånger, Portugal, Oslo, Thailand följt av LA igen nu i december. Jag har byggt upp mitt eget bikinimärke från absolut ingenting. Jag har startat bloggen där jag får dela med mig av min resa och förhoppningsvis inspirera andra att gå sin egen väg. Inom kort kommer jag att lansera en reseplattform - Journex - och om en vecka har jag möte med en TedX-coach.

För ett år sedan hade jag aldrig stått framför kameran, jag var så sjukt obekväm och tyckte att jag var ful i exakt varenda vinkel. Idag är jag modell för mitt eget märke och har blivit bokad för andra modelljobb. Jag har också medverkat i Hollywoodfruar, en musikvideo och varit med om massa andra udda grejer MEN - det handlar inte bara om mätbara faktorer. Minst lika viktigt är alla mjuka värden där jag utvecklats sjukt mycket som människa. Jag har utforskat mitt inre med hjälp av yoga, böcker, meditation, youtubekanaler, och framförallt resor och andra människor. Det har varit ett sjukt hårt arbete där jag slitit mitt hår av frustration, förvirring och ensamhet men äntligen känner att jag är på rätt väg.


Så tillbaka till idén om hur mitt liv ska se ut när jag blir äldre. Jag vet inte exakt svaret på det! Däremot vet jag att det viktigaste för mig i livet är att jag lever ärligt mot mig själv och alltid jobbar för att vara den bästa versionen av mig själv. Genom åren gör sig min prestationsångest påmind då och då men det handlar mer om min vilja att leva upp till min potential, för min egen skull.

Så jag tackar mig själv för allt jag gjort och kommer fortsätta göra för mig själv.


Stanna upp du med och tacka dig själv för allt du gör för dig.

Känns det onaturligt? Då är det precis vad du behöver göra.


Kärlek.