About not fitting in

Uppdaterad: 28 dec 2018

*Scroll down for Swedish*

I have always lived in Sweden but have never really felt that I fit in there. Since I was a kid, I have always had more energy, stronger will and more attitude than most. I loved being on stage, dancing and being all goofy. I feel like the surroundings, the school and everyone else have tried to force me into the 'Swedish square’ ever since.


I often hear people tell me that ”you're not so Swedish" or as we swedes say - ”jante” (meaning that you don't want to stand out) - and NO, if that means that I am like everyone else or I’m not seen or heard, why would I want to be that? So many times in my life have I been told that I "probably have adhd", I "am too cocky" or that I "should be more like everyone else" and FUCK THAT.


If you ask my friends, they will say that I have always gone my own way and never given a shit about what anyone else thinks. To some extent yes, but I remember when I was about 8 years old and I was so fucking sad because I felt so different. I began to worry about how I looked, what I was wearing, I didn't raise my hand in class if I wasn't 1000% sure of the answer and I no longer volunteered to go on stage. Today I hate what the school and the surroundings did to me and I hated it back then as well. This was like the beginning of my depression that came 15 years later, you can't love or trust yourself if you always adapt and push your real self down to be someone that other people want you to be.


I know that Sweden is a fantastic country and I appreciate all the opportunities I was given but now I’ve had enough. When I travel around I meet people with a completely different mentality, take LA for example - people there are dreamers! They think differently and dare to be themselves and invest in their own things, you don’t apologize for being or doing you. There is a reason as to why the word "jante" is a Swedish word.


In Sweden we don’t talk about emotions or dreams, we are machines that are plugged in and then work 9-5 the rest of our lives (or actually more 8-5 plus overtime). We sacrifice more than half our lives for a job that pays enough for us to be able to buy an apartment with crazy loans or rent one for a ridiculous price (if we are lucky). Then we party every Friday-Saturday and are hungover on Sundays. In addition, we think it’s okay to freeze to death and not get any sunshine 60% of the year. If we are lucky maybe we travel to Thailand for two weeks or so over Christmas.


There might be people who like this lifestyle but I really don’t think we are made for it. So incredibly many people live like this - they are unhappy but accept it because ”that's how life is". But no it doesn’t have to! I refuse to live like that! May so be that I don’t fit into the Swedish norm. WELL OKEY then I'm actually really happy about that.


It should be added that I have not had an obvious path to wander (nor today). It's just a matter of daring to break the pattern, throw yourself out and trust that you will find your way. EMBRACE YOU, fuck what everyone else thinks and do what you really want to do. I will always go my own way, that’s the only thing that will ever make me happy. I wish that everyone would do the same for their own sake, whatever it means. There is no template that you have to fit into.


Att inte passa in i Sverige & jantelagen


Jag har alltid bott i Sverige men har egentligen aldrig känt att jag passar in där. Sedan jag var liten har jag varit en teaterapa med mer energi, starkare vilja och mer attityd än de flesta. Jag upplever att omgivningen, skolan och alla andra har försökt tvinga in mig i den svenska fyrkantigheten ända sedan dess.


Jag får väldigt ofta höra att "du är inte så svensk av dig" eller "du är inte så jante" - och NEJ, om det innebär att jag är som alla andra eller inte syns och hörs, varför skulle jag vilja vara det? Så många gånger i mitt liv har jag fått höra att jag "förmodligen har adhd", jag "är för kaxig" eller att jag "borde vara mer som alla andra" och FUCK THAT.


Frågar man mina kompisar så skulle de säga att jag alltid har gått min egen väg och alltid skitit i vad alla andra tycker. Till viss del ja, men jag minns när jag var ungefär 8 år och var så jävla ledsen för jag kände mig så annorlunda. Jag började bry mig om hur jag såg ut, vad jag hade på mig, jag räckte inte upp handen om jag inte var 1000% säker på svaret och jag ställde mig inte längre frivilligt på scen. Idag hatar jag vad skolan och omgivningen gjorde med mig och jag hatade det redan då. Det här var liksom början till min depression som kom 15 år senare, man kan inte älska eller lita på sig själv om man alltid anpassar sig och trycker ned sitt riktiga jag.


Jag vet att Sverige är ett fantastiskt land och jag uppskattar alla möjligheter det gett mig men nu räcker det. När jag reser runt träffar jag människor med en helt annan mentalitet, ta LA till exempel - människor där är drömmare! De tänker annorlunda och vågar vara sig själva och satsa på sitt, man håller inte på och ursäktar sig. Det finns en anledning till att ordet "jante" är ett svenskt ord.

I Sverige pratar vi inte om känslor eller drömmar, vi är maskiner som pluggar för att sedan jobba 9-5 resten av våra liv (eller typ snarare 8-5 plus övertid). Vi offrar mer än halva våra liv för ett jobb som betalar tillräckligt för att (om man har tur) kunna köpa en lägenhet med sjuka lån eller hyra en för löjliga priser. Sedan klubbar vi på Sturecompagniet varje fredag-lördag och är bakis söndag. Dessutom tycker vi att det är okej att frysa ihjäl och inte få en gnutta sol 60% av året. Har vi tur kanske vi reser till Thailand två veckor över jul.


Det kanske finns människor som gillar den här livsstilen men jag tror verkligen inte att vi är gjorda för det. Så otroligt många människor lever olyckliga i det här och accepterar det för att "det är så det är". Jag vägrar! Må så vara att jag inte passar in i den svenska normen. OKEJ då är jag faktiskt jätteglad för det.


Det ska tilläggas att jag inte har haft en självklar väg att gå (inte heller idag). Det handlar bara om att våga bryta mönstret, kasta sig ut och att lita på sig själv. EMBRACE YOU, skit i vad alla andra tycker om dig och det du gör. Jag kommer alltid att gå min egen väg, det är det enda som någonsin kommer göra mig lycklig. Jag önskar att alla gör detsamma för sin egen skull, vad det än innebär. Det finns ingen mall som du måste passa in i.