My mental breakdowns

*Scroll down for Swedish* After LA and 1,5 weeks of Bali I had been through more than I think other people experience in a year. I love when life throws me off but not this much, I just felt like I really didn't have any serenity at all in my life.


I had gone from a month in Thailand to 10 stressful days in Sweden with everything I had to do, all the friends I had to meet, relatives, the celebration of my birthday, shopping for things for the move to LA, packing up and then leaving to a new city on the other side of earth where I started a whole new life in a few days. I moved in with a stranger, went partying, ended up in some weird situations, decided to go to Bali, booked a ticket, flew out the next day, landed in Sydney where i changed my flight to Bali, went to the 'influencer villa' where I lived with 7 new people, did like 6 photoshoots in a week, shot movies, moved between the different villas, went to Nusa lembogan, Nusa Penida, went on adventures, met a group of people from Canada, celebrated NY with them, moved into their villa for a couple of days, went back to Villa Besar and in between all of this I worked on all my projects. And that's just some of it. I don't even know how to explain everything I've been through the last couple of weeks. So yeah you know... I just broke down. I was broken. As a human being. My body and my head couldn’t take it anymore. I cried so much.

When I get these breakdowns I just feel like there is no way out. Everything is a big blur, I can't see clearly or think rationally. Worst thing in these moments is the loneliness. I’m surrounded by people 24/7 but i feel so lonely. I can't talk about this with anyone. Or I can try but I still know I have to handle it myself. This breakdown I had in Bali isn't the first one. They come when I've been under a lot of pressure for a long period of time. Though what I've realized and realize every time I get back from a breakdown is; I need to have them to grow. It's my body's way of saying STOP and giving myself the time I need to see things clearer. Like my head gets overloaded and I need to empty it. It’s kind of always the same procedure; I feel it rushing through my body. I get anxious and don't get as much work done cause I can't focus. I go through a few days where I feel a bit down and out of focus until I can't handle it anymore, I lay in bed and stare at the roof, my head hurts, I cry for hours alone.


After a while I call my mom cause it's too much to handle. She tells me I need to meditate and stop for a while - not do anything. After some arguing over the tips she's giving me (because I feel like a victim) I meditate - I actually take the time to feel. After a while I get new ideas, I start writing, I watch Ted talks, read articles and my creativity starts to come back. When it does - my energy comes back.

Then finally I grow stronger. I feel smarter. My road becomes clearer and I feel better than before. I know these breakdowns are good for me.

Though sometimes, especially when I'm deep in it, I wish I had someone to live this hard life with. Someone who could ’save me’ and make everything alright again. But I know that will always have to be me. I have to keep on going and pick myself up.


This is when I grow.





Mina kollapser


Efter LA och 1,5 vecka i Bali hade jag varit med om mer än vad jag tror andra upplever på typ ett år. Jag älskar när livet kastar mig runt och tar nya svängar men det här var bara för mycket, jag kände att jag hade absolut noll lugn i mitt liv.


Jag hade gått från en månad i Thailand till 10 stressiga dagar i Stockholm med allt jag behövde fixa inför flytten till LA; alla vänner jag behövde träffa, familj, fira min födelsedag, shoppa saker till flytten och packa för att sedan starta ett helt nytt liv i en ny stad på andra sidan jorden, på några dagar.

Jag flyttade in med en främling, festade, hamnade i skumma situationer, ville flytta därifrån, bestämde mig för att åka till Bali, bokade biljett och åkte dagen efter. Mellanlandade i Sydney, kom till 'influencer villan där jag bodde med 7 nya personer, hade typ 6 photoshoots på en vecka, filmade videos, flyttade mellan villor, åkte till Nusa Lembogan, Nusa Penida, äventyrade runt, träffade en grupp människor från Kanada, flyttade in med dem, bråkade med Oliver, åkte tillbaka till Villa Besar och samtidigt, mitt i allt det här, jobbade jag med alla mina projekt.


Och det här är bara de stora dragen. Jag vet inte ens hur jag skulle börja förklara allt jag har varit med om de senaste veckorna. Så ja du vet... jag bara kollapsade. Jag gick sönder. Jag var trasig som människa. Min kropp och mitt huvud orkade inte mer. Jag grät så mycket. När jag får såna här 'breakdowns' känner jag att det inte finns någon väg ut. Allt är en stor knut som jag inte kan få upp, jag kan inte se klart eller tänka rationellt. Det värsta i de här stunderna är ensamheten. Jag är omgiven av människor 24/7 men jag känner mig så ensam. Jag kan inte prata med någon om det här. Eller jag kan försöka men jag vet att jag till slut måste hantera det själv ändå.

Den här kollapsen jag hade på Bali är inte min första. De kommer när jag har varit under hård press en längre tid. Det jag däremot har insett och som jag inser varje gång jag kommer tillbaka från en kollaps är att; jag behöver dem för att växa. Det är min kropps sätt att säga STANNA och att ge mig själv tiden jag behöver för att se saker klarare. Som att mitt huvud blir överfullt och jag behöver tömma det. Det är typ alltid samma procedur; Jag känner det sakta komma i kroppen. Jag blir orolig och får inte så mycket jobb gjort eftersom jag inte kan fokusera. Jag går igenom några dagar där jag känner mig nere och ur fokus tills jag inte kan hålla det inne längre. Jag ligger i sängen och stirrar i taket, mitt huvud gör ont och jag gråter i timmar för mig själv. Efter ett tag ringer jag min mamma för det är för mycket att hantera. Hon säger att jag måste meditera och stanna upp ett tag - att jag inte ska göra någonting alls. Efter ett tags bråkande över de tips hon ger mig (eftersom jag känner mig som ett offer) så gör jag det hon sagt. Jag mediterar och tar mig tiden att känna.


Efter ett tag får jag idéer, jag börjar skriva, kollar Ted Talks, läser artiklar och min kreativitet börjar komma tillbaka. Sen kommer energin. Jag känner mig starkare. Smartare. Min väg blir klarare och jag känner mig bättre än innan, på alla sätt. Jag vet att de här kollapserna är bra för mig. Men ibland, speciellt när jag är djupt inne i det, önskar jag att jag hade nån att dela det här tuffa livet med. Någon som kunde 'rädda mig' och göra allt bra igen. Men jag vet att det är jag själv som måste göra det. Jag måste fortsätta framåt och plocka upp mig själv.

Det här är då jag växer.