My loneliness

*Scroll down for Swedish* My personality is this weird combination of being the most sociable person you'll ever meet and just wanting to be left alone. I often feel as if other people don't understand me, they don't see the real me. Why? Because they don't dig deep enough. Most often they just don't have the language to do it and they 'settle' for the person they think I am.

I'm often told that I'm beautiful, nice and sometimes I experience people catching feelings for me when I don't even feel as if they know me at all. I'm so much more than beautiful and nice - and sometimes it's just exhausting having to ''prove'' that. Many times I just feel that I don't even wanna 'waste' the amount of energy it takes to really get to know people and for them to get to know me. I draw the conclusion that people aren't gonna understand me (or I feel it's way too time consuming) and I'd rather stay on my own than going out in a world where people don't understand.


Many times I get energy from social gatherings but as soon as it gets 'fake' I run away. I completely hate having to mingle with a hidden agenda at some event or going on couple dates/girl dinners where everyone competes and want the others to like them and be impressed by them. I hide like a turtle in my shell. I hate small talk. I'm such a social person but shallow small talk slowly kills me and my soul. I open up very quickly and always invite people to what can possibly be deep relationships but if I feel the slightest that they aren't on the same level or they don't move quickly enough - maybe because they're scared to be vulnerable - I move away. It's as if you only get one chance and you have to run for the ball all in or it's no use. I'm aware that this can be very deceiving because one second I'm there 100% and next thing you know I'm gone. I cut ties easily.


I always look forward and have trouble staying in the 'now'. I move quickly forward and side to side, people have trouble following my tempo and I'm not adaptive. I have my own goals and a strong energy and will, the people who can keep my tempo and who want to come along are welcome to. The others I leave behind. I never do this with bad intentions, I'm a really friendly person, it just doesn't work and I don't have the time to wait - it's my own life. I have many people around me who care about me and I really do as well but my focus is forward. I can't hang out with people who slow me down, make me feel stuck or who don't understand or accept me right away. I'm gone in a second.


This also shows in my everyday life. I often choose the lonely road and lifestyle. Working as a boss is lonely. Entrepreneurship is lonely. I travel alone. I wanna live alone.


When I'm sad I tend do lock myself in a room and I don't answer the phone just because I feel like it won't help me anyways talking to someone - because once again - they won't understand. They don't get me, like really really get me, so I'd rather just keep it to myself. I rarely answer messages on my phone either, everyone close to me know that by now. It's the same exhausting small talk - all of these messages on instagram / the phone / facebook etc.


I'm a lone wolf. Other people might like going to the gym with friends but I really can't do it, I wanna be alone in my head listening to music. Also I almost never miss home when I travel. My mum, dad and my brother are the best and the most important people in my life but again - I'm a loner. I don't feel at home anywhere and it's the same when it comes to relationships. I can't live with other people either, I've tried living with my partners and my friends but no, I go insane. I wanna be alone. I'm almost too independent. In a work place I'm the person who doesn't wanna talk when I work and I prefer doing most things on my own. I think that's why I've always been the boss in my jobs. I kind of like people but I prefer the lonely position where I'm the one in charge. I'm a front runner.

On one hand I guess all of this is fine because I don't want shallow relationships to be a part of my life at all. On the other hand this often leaves me feeling lonely because I decide to be just that - alone. Maybe I don't give people enough time. Maybe I do to people what I don't want them to do to me.

Loneliness hurts sometimes and I know that alone isn't always strong. I also know deep down that all I want is to be understood. I don't really have anything to prove yet still I wish for people to see ME. Isn't that what we all want? To really be seen? For people to peel back all of our layers so that we can be the true us and be loved for exactly that - who we really are. For someone to care about you enough to want to peel these layers back, even though it's difficult? Those are the only relationships that matter.


I finish this post with two quotes.



Min ensamhet


Min personlighet Àr en udda kombination av att vara den absolut mest sociala och utÄtriktade personen du kommer att trÀffa, och vara en ensamvarg som drar mig undan. Jag kÀnner ofta att andra inte förstÄr mig, de ser inte mitt Àkta jag. Varför? För att de inte grÀver djupt nog. Oftast har de inte sprÄket för att kunna förstÄ och de 'nöjer sig' med den personen de tror att jag Àr.

MÄnga gÄnger fÄr jag höra att jag Àr vacker, snÀll och ibland upplever jag att folk fÄr kÀnslor för mig nÀr jag kÀnner att de inte vet nÄgot om mig över huvud taget. Jag Àr sÄ mycket mer Àn vacker eller snÀll och det Àr utmattande att behöva ''bevisa'' det. Ofta kÀnner jag att jag inte ens orkar lÀgga energin pÄ att gÄ in pÄ djupet varje gÄng. Jag drar slutsatsen innan att andra inte kommer förstÄ mig (eller jag kÀnner att det tar för mycket tid) och jag Àr hellre ensam Àn runt mÀnniskor som inte förstÄr mig.


MÄnga gÄnger fÄr jag energi av sociala sammanhang men sÄ fort det blir 'fake' sÄ försvinner jag. Det vÀrsta jag vet Àr nÀr man exempelvis ska mingla med en dold agenda pÄ ett event, en parmiddag eller vÀrst av allt - tjejmiddag, dÀr alla tÀvlar och vill att de andra ska bli imponerade av dig och ditt liv. DÄ kryper jag in i ett hörn. Jag smÄpratar inte i onödan. Jag Àr jÀttesocial men avskyr ytliga konversationer, kallprat dödar mig och min sjÀl.

Jag öppnar mig vÀldigt snabbt och jag bjuder alltid in till vad som kan bli vÀldigt djupa relationer men om jag kÀnner det minsta att de inte Àr pÄ samma nivÄ eller om de inte sjÀlva öppnar upp sig snabbt nog - kanske för att de Àr rÀdda för att vara sÄrbara - sÄ försvinner jag. Det Àr som att du bara fÄr en chans och du mÄste springa pÄ bollen det snabbaste du kan, eller sÄ Àr det i onödan. Jag förstÄr att det hÀr kan vara förvirrande och att man kan kÀnna sig lurad eftersom jag ena sekunden Àr dÀr 100% och next thing you know Àr jag borta. Jag klipper band vÀldigt lÀtt.


Jag blickar alltid framÄt och har svÄrt att vara i nuet. Jag rör mig snabbt framÄt och i sidled, fÄ mÀnniskor hinner med i mitt tempo och jag Àr inte formbar. Jag har mina egna mÄl och min egen energi, de som hinner med och som vill hÀnga pÄ Àr vÀlkomna. De andra lÀmnar jag kvar pÄ vÀgen. Aldrig med dÄliga intentioner eller för att vara elak, det funkar bara inte och jag har inte tid att vÀnta. Jag har mÄnga som bryr sig om mig och jag bryr mig sÄ mycket om dem, men mitt fokus Àr framÄt. Jag kan inte umgÄs med mÀnniskor om de saktar ned mig, hÄller fast mig eller som inte förstÄr eller accepterar mig direkt. Jag Àr borta pÄ en sekund.


Det hÀr visar sig ocksÄ i mitt vardagsliv. Jag vÀljer ofta den ensamma vÀgen och livsstilen. Att jobba som chef Àr ensamt. Entreprenörskap Àr ensamt. Jag reser ensam. Jag vill bo ensam.


NÀr jag Àr ledsen tenderar jag att lÄsa in mig och inte svara i telefon. Jag kÀnner liksom att om jag ringer nÄgon sÄ hjÀlper det inte mig, ingen fattar mig liksom pÄ riktigt riktigt. SÄ jag hÄller det hellre för mig sjÀlv. Jag svarar sÀllan pÄ meddelanden eller i telefonen av den anledningen, det vet alla i min nÀrhet by now. Det Àr samma utmattande smÄprat - alla de hÀr meddelandena pÄ instagram / mobilen / facebook etc.


Jag Àr en ensamvarg. Andra gillar att trÀna med sina vÀnner men jag klarar inte av det, jag vill vara ifred och lyssna pÄ min musik. Jag lÀngtar sÀllan hem nÀr jag reser runt. Min familj och mina vÀnner Àr det bÀsta och viktigaste jag vet i hela vÀrlden men jag Àr en ensamvarg. Jag kÀnner mig inte hemma nÄgonstans och sÀllan i relationer heller. Jag Àr lite vÀl oberoende av andra. Jag kan inte heller bo ihop med andra mÀnniskor. Jag har försökt bo ihop med mina partners och med mina vÀnner, men nej. Jag blir helt tokig. Jag vill vara ifred. PÄ en arbetsplats Àr jag den dÀr personen som inte vill prata nÀr jag jobbar och jag vill helst göra allt sjÀlv. Jag tror att det Àr dÀrför jag ofta har jobbat som chef. Jag gillar mÀnniskor pÄ ett sÀtt men trivs i den ensamma rollen dÀr jag Àr den som styr. Jag Àr en front runner.


Å ena sidan antar jag att allt det hĂ€r Ă€r okej eftersom jag inte vill att ytliga relationer ska vara en del av mitt liv över huvud taget. Å andra sidan gör det hĂ€r att jag ofta kĂ€nner mig ensam eftersom jag vĂ€ljer att vara just det - ensam. Kanske ger jag inte mĂ€nniskor tillrĂ€ckligt med tid. Kanske gör jag mot andra mĂ€nniskor sĂ„ som jag inte vill att de ska göra mot mig.


Ensamhet gör ont ibland och jag vet att ensam inte alltid Ă€r stark. Jag vet ocksĂ„ innerst inne att allt jag vill Ă€r att bli förstĂ„dd. Jag har egentligen inget att bevisa men Ă€ndĂ„ önskar jag att mĂ€nniskor ser MIG. Är inte det vad vi alla vill? Att verkligen bli sedda? Att nĂ„gon skalar bak alla vĂ„ra lager sĂ„ att vi kan vara vĂ„ra Ă€kta jag och bli Ă€lskade för just det - de vi Ă€r. Att nĂ„gon bryr sig tillrĂ€ckligt mycket om dig för att vilja skala bak alla lager, Ă€ven om det Ă€r svĂ„rt och tar tid. De relationerna Ă€r de enda som betyder nĂ„got.


Avslutar med tvÄ quotes.