My loneliness

*Scroll down for Swedish* My personality is this weird combination of being the most sociable person you'll ever meet and just wanting to be left alone. I often feel as if other people don't understand me, they don't see the real me. Why? Because they don't dig deep enough. Most often they just don't have the language to do it and they 'settle' for the person they think I am.

I'm often told that I'm beautiful, nice and sometimes I experience people catching feelings for me when I don't even feel as if they know me at all. I'm so much more than beautiful and nice - and sometimes it's just exhausting having to ''prove'' that. Many times I just feel that I don't even wanna 'waste' the amount of energy it takes to really get to know people and for them to get to know me. I draw the conclusion that people aren't gonna understand me (or I feel it's way too time consuming) and I'd rather stay on my own than going out in a world where people don't understand.


Many times I get energy from social gatherings but as soon as it gets 'fake' I run away. I completely hate having to mingle with a hidden agenda at some event or going on couple dates/girl dinners where everyone competes and want the others to like them and be impressed by them. I hide like a turtle in my shell. I hate small talk. I'm such a social person but shallow small talk slowly kills me and my soul. I open up very quickly and always invite people to what can possibly be deep relationships but if I feel the slightest that they aren't on the same level or they don't move quickly enough - maybe because they're scared to be vulnerable - I move away. It's as if you only get one chance and you have to run for the ball all in or it's no use. I'm aware that this can be very deceiving because one second I'm there 100% and next thing you know I'm gone. I cut ties easily.


I always look forward and have trouble staying in the 'now'. I move quickly forward and side to side, people have trouble following my tempo and I'm not adaptive. I have my own goals and a strong energy and will, the people who can keep my tempo and who want to come along are welcome to. The others I leave behind. I never do this with bad intentions, I'm a really friendly person, it just doesn't work and I don't have the time to wait - it's my own life. I have many people around me who care about me and I really do as well but my focus is forward. I can't hang out with people who slow me down, make me feel stuck or who don't understand or accept me right away. I'm gone in a second.


This also shows in my everyday life. I often choose the lonely road and lifestyle. Working as a boss is lonely. Entrepreneurship is lonely. I travel alone. I wanna live alone.


When I'm sad I tend do lock myself in a room and I don't answer the phone just because I feel like it won't help me anyways talking to someone - because once again - they won't understand. They don't get me, like really really get me, so I'd rather just keep it to myself. I rarely answer messages on my phone either, everyone close to me know that by now. It's the same exhausting small talk - all of these messages on instagram / the phone / facebook etc.


I'm a lone wolf. Other people might like going to the gym with friends but I really can't do it, I wanna be alone in my head listening to music. Also I almost never miss home when I travel. My mum, dad and my brother are the best and the most important people in my life but again - I'm a loner. I don't feel at home anywhere and it's the same when it comes to relationships. I can't live with other people either, I've tried living with my partners and my friends but no, I go insane. I wanna be alone. I'm almost too independent. In a work place I'm the person who doesn't wanna talk when I work and I prefer doing most things on my own. I think that's why I've always been the boss in my jobs. I kind of like people but I prefer the lonely position where I'm the one in charge. I'm a front runner.

On one hand I guess all of this is fine because I don't want shallow relationships to be a part of my life at all. On the other hand this often leaves me feeling lonely because I decide to be just that - alone. Maybe I don't give people enough time. Maybe I do to people what I don't want them to do to me.

Loneliness hurts sometimes and I know that alone isn't always strong. I also know deep down that all I want is to be understood. I don't really have anything to prove yet still I wish for people to see ME. Isn't that what we all want? To really be seen? For people to peel back all of our layers so that we can be the true us and be loved for exactly that - who we really are. For someone to care about you enough to want to peel these layers back, even though it's difficult? Those are the only relationships that matter.


I finish this post with two quotes.



Min ensamhet


Min personlighet är en udda kombination av att vara den absolut mest sociala och utåtriktade personen du kommer att träffa, och vara en ensamvarg som drar mig undan. Jag känner ofta att andra inte förstår mig, de ser inte mitt äkta jag. Varför? För att de inte gräver djupt nog. Oftast har de inte språket för att kunna förstå och de 'nöjer sig' med den personen de tror att jag är.

Många gånger får jag höra att jag är vacker, snäll och ibland upplever jag att folk får känslor för mig när jag känner att de inte vet något om mig över huvud taget. Jag är så mycket mer än vacker eller snäll och det är utmattande att behöva ''bevisa'' det. Ofta känner jag att jag inte ens orkar lägga energin på att gå in på djupet varje gång. Jag drar slutsatsen innan att andra inte kommer förstå mig (eller jag känner att det tar för mycket tid) och jag är hellre ensam än runt människor som inte förstår mig.


Många gånger får jag energi av sociala sammanhang men så fort det blir 'fake' så försvinner jag. Det värsta jag vet är när man exempelvis ska mingla med en dold agenda på ett event, en parmiddag eller värst av allt - tjejmiddag, där alla tävlar och vill att de andra ska bli imponerade av dig och ditt liv. Då kryper jag in i ett hörn. Jag småpratar inte i onödan. Jag är jättesocial men avskyr ytliga konversationer, kallprat dödar mig och min själ.

Jag öppnar mig väldigt snabbt och jag bjuder alltid in till vad som kan bli väldigt djupa relationer men om jag känner det minsta att de inte är på samma nivå eller om de inte själva öppnar upp sig snabbt nog - kanske för att de är rädda för att vara sårbara - så försvinner jag. Det är som att du bara får en chans och du måste springa på bollen det snabbaste du kan, eller så är det i onödan. Jag förstår att det här kan vara förvirrande och att man kan känna sig lurad eftersom jag ena sekunden är där 100% och next thing you know är jag borta. Jag klipper band väldigt lätt.


Jag blickar alltid framåt och har svårt att vara i nuet. Jag rör mig snabbt framåt och i sidled, få människor hinner med i mitt tempo och jag är inte formbar. Jag har mina egna mål och min egen energi, de som hinner med och som vill hänga på är välkomna. De andra lämnar jag kvar på vägen. Aldrig med dåliga intentioner eller för att vara elak, det funkar bara inte och jag har inte tid att vänta. Jag har många som bryr sig om mig och jag bryr mig så mycket om dem, men mitt fokus är framåt. Jag kan inte umgås med människor om de saktar ned mig, håller fast mig eller som inte förstår eller accepterar mig direkt. Jag är borta på en sekund.


Det här visar sig också i mitt vardagsliv. Jag väljer ofta den ensamma vägen och livsstilen. Att jobba som chef är ensamt. Entreprenörskap är ensamt. Jag reser ensam. Jag vill bo ensam.


När jag är ledsen tenderar jag att låsa in mig och inte svara i telefon. Jag känner liksom att om jag ringer någon så hjälper det inte mig, ingen fattar mig liksom på riktigt riktigt. Så jag håller det hellre för mig själv. Jag svarar sällan på meddelanden eller i telefonen av den anledningen, det vet alla i min närhet by now. Det är samma utmattande småprat - alla de här meddelandena på instagram / mobilen / facebook etc.


Jag är en ensamvarg. Andra gillar att träna med sina vänner men jag klarar inte av det, jag vill vara ifred och lyssna på min musik. Jag längtar sällan hem när jag reser runt. Min familj och mina vänner är det bästa och viktigaste jag vet i hela världen men jag är en ensamvarg. Jag känner mig inte hemma någonstans och sällan i relationer heller. Jag är lite väl oberoende av andra. Jag kan inte heller bo ihop med andra människor. Jag har försökt bo ihop med mina partners och med mina vänner, men nej. Jag blir helt tokig. Jag vill vara ifred. På en arbetsplats är jag den där personen som inte vill prata när jag jobbar och jag vill helst göra allt själv. Jag tror att det är därför jag ofta har jobbat som chef. Jag gillar människor på ett sätt men trivs i den ensamma rollen där jag är den som styr. Jag är en front runner.


Å ena sidan antar jag att allt det här är okej eftersom jag inte vill att ytliga relationer ska vara en del av mitt liv över huvud taget. Å andra sidan gör det här att jag ofta känner mig ensam eftersom jag väljer att vara just det - ensam. Kanske ger jag inte människor tillräckligt med tid. Kanske gör jag mot andra människor så som jag inte vill att de ska göra mot mig.


Ensamhet gör ont ibland och jag vet att ensam inte alltid är stark. Jag vet också innerst inne att allt jag vill är att bli förstådd. Jag har egentligen inget att bevisa men ändå önskar jag att människor ser MIG. Är inte det vad vi alla vill? Att verkligen bli sedda? Att någon skalar bak alla våra lager så att vi kan vara våra äkta jag och bli älskade för just det - de vi är. Att någon bryr sig tillräckligt mycket om dig för att vilja skala bak alla lager, även om det är svårt och tar tid. De relationerna är de enda som betyder något.


Avslutar med två quotes.