Dare to fail and be uncomfortable

Uppdaterad: 29 dec 2018

*Scroll down for Swedish* Why are we so afraid of being uncomfortable and lost? Why are we so afraid of failure and why do we even see certain events as failures?

First off - what is a failure? If I was forced to put Saltyhair into bankruptcy then it might have been seen as a failure. But would it really have been a failure? What is the very essence of the feeling of failure? That you couldn't take something 'all the way', get rich, live up to others' expectations or that you didn't 'win'? It's clear that the feeling of 'not winning' or 'not getting rich' on your first business idea is quite of a downer but come on! I really think you have to fail to then learn and be able to it right the next time. Almost no one has had a straight path towards success, most entrepreneurs have a pile of unsuccessful projects behind them but have then been able to take them as lessons and then suceed.


A friend of mine recently left a relationship after being poorly treated for a long period of time. When we talked about it, she said that "fuck how I regret that we were together, I have wasted so many years". This friend of mine has made one of the most amazing personal journeys I've ever seen, mostly because of this destructive relationship. How could you regret that?


I would never regret something I did, not even the most stupid stuff. My failures have taught me so much about myself and have shown me what I'm capable of doing. It has also taught me what I should and should not do. When I fail yet I don't die, I realize my own strength, it builds a strong self-esteem and self-confidence. It sounds ridiculous to say that I 'manage to not die' - but okay what are we really afraid of then? That it would hurt? I dare to say that failures are rarely really failures, on the contrary, they are the best lessons of your life.


The same goes for being lost and uncomfortable. It may not be so much fun not knowing what you are doing, to lack a life purpose or not seeing a clear path. But that's also what will make you find your way. You have to get lost. Life won't get another outcome if you live in the same way you've always done.


This inevitably applies in the other direction as well. What makes you uncomfortable in your boring job or your routines can also be just that what becomes the catapult and gets you going, searching for something else. Sometimes we have to dare to feel uncomfortable or sad because it forces us to make a change. My depressions that resulted in me leaving everything is an example of it. My business idea about Saltyhair also came when I was the most uncomfortable and lost. I was stuck in cold Ibiza, Josef and I went through tough times and my dream trip in Bali was over, soon I would come home to ice-cold Sweden with 'nothing' and no plan.


Many people have found their life purposes through the most tragic events. An example of this is a guy who lectures on fire risks after being seriously burned in a discotheque fire, a woman who wrote best-selling books after her husband's death and a man who started an organization that helps young people from crime after his son was murdered. The best and most honest things come from those who have walked through the darkness. Very extreme examples but trust your struggle, it's leading you somewhere.


Can one be addicted to being uncomfortable? At least I am quite sure that I sometimes make some risky decisions just because I'm afraid of missing something - an opportunity for adventure or development. I would rather take the risk than to be comfortable, I'm afraid of getting stuck and need constant development. I think I'm a junkie. Maybe it will be different when I get older, maybe that's just how I am.


I just don't think anything genuine comes without pain. This applies to everything from relationships and jobs to the very smallest things. You will never experience genuine love if the fear of being hurt is greater than the desire to experience love. And yes you might be hurt but life goes on. You are strong enough to handle it. The more 'failures' you experience, the more secure you become that you can do anything.


I would like to give you a book tip. David and Goliath: The Art of Fighting Giants, written by Malcolm Gladwell.

How is it that a doctor's tough childhood contributed to revolutionizing the treatment of cancer? Is Ingvar Kamprad's dyslexia one of the explanations for Ikea's success? Why do we so often see disadvantages where we can see advantages instead?


In the next post I talk about how you know that you need to 'take the step' and make a change.


Att våga misslyckas och vara obekväm


Varför är vi så rädda för att vara obekväma och vilse? Varför är vi så rädda för att misslyckas och varför ser vi ens vissa händelser som misslyckanden?

First off - vad är ett misslyckande? Om jag skulle tvingas sätta Saltyhair i konkurs så hade det kanske setts som ett misslyckande. Men hade det verkligen varit det? Vad är själva kärnan i känslan av att ha misslyckats? Att man inte kunde driva det 'hela vägen', bli rik, leva upp till andras förväntningar eller att man inte 'vann'? Det är klart att känslan av att inte vinna eller inte bli rik på sin första affärsidé är ganska tråkig men kom igen! Jag tror verkligen att man måste misslyckas för att sedan lära sig och göra rätt nästa gång. I princip ingen har haft en rak väg mot framgång, de flesta entreprenörer har en drös misslyckade projekt bakom sig men har kunnat ta det med sig i bagaget för att sedan hitta 'rätt'.


En vän till mig lämnade nyligen en relation efter att ha mått dåligt under en lång period. När vi pratade om det sa hon att "fan vad jag ångrar att vi var tillsammans, jag har slösat så många år". Den här vännen har gjort en av de största personliga resorna jag har sett, just med anledning av den här destruktiva relationen. Hur kan man ångra det?


Jag skulle aldrig ångra något jag gjort, inte ens de dummaste grejerna. Mina misslyckanden har lärt mig så mycket om mig själv och visat mig vad jag är kapabel att göra. Det har också lärt mig vad jag borde och inte borde göra. När jag misslyckas och inte dör så inser jag min egen styrka, det bygger en stark självkänsla och självtillit. Det låter löjligt att säga att jag klarar mig från att dö - men okej vad är det egentligen vi är rädda för då? Att det ska göra ont? Jag vågar säga att misslyckanden sällan är just misslyckanden, tvärtom, de är ditt livs bästa läxor.


Detsamma gäller med att vara vilsen och obekväm. Det kanske inte är jättekul att inte veta vad man håller på med, att sakna ett tydligt mål eller en tydlig väg. Men det är också det som gör att du kommer hitta din väg. Du måste våga vara vilse. Livet kommer inte att få ett annat utgångsfall om du lever på samma sätt som du alltid har gjort.

Det här gäller ju oundvikligen åt andra hållet också. Det som gör dig obekväm i ditt tråkiga jobb eller dina rutiner kan också vara just det som blir katapulten för dig att börja söka efter något annat. Ibland måste vi våga må dåligt eftersom det tvingar oss att göra en förändring. Mina depressioner som resulterade i att jag lämnade allt är exempel på det. Min affärsidé om Saltyhair kom också när jag var som mest obekväm och vilse. Jag befann mig på kalla Ibiza, jag och Josef gick igenom prövningar och min drömresa på Bali var över, snart skulle jag komma hem till kalla Sverige med 'ingenting' och ingen plan.


Många människor har hittat sina livsöden genom de mest tragiska händelserna. Exempel på det är en kille som föreläser om brandrisker efter att ha blivit allvarligt brännskadad i diskoteksbranden i Göteborg, en kvinna som skrivit bästsäljande böcker efter sin mans död och en man som startat en organisation som hjälper unga ur kriminalitet efter att hans son mördats. De finaste och mest ärliga sakerna kommer från de som tagit sig ut från mörkret. Väldigt extrema exempel men trust your struggle, det leder dig någonstans.


Kan man vara beroende av att vara obekväm? Jag är iallafall ganska säker på att jag ibland tar lite väl dumdristiga beslut bara för att jag är rädd för att missa något - ett tillfälle för äventyr eller utveckling. Jag tar hellre risken än att vara bekväm, jag är rädd för att fastna och behöver konstant utveckling. Jag tror att jag är en junkie. Kanske blir det annorlunda när jag blir äldre, kanske är jag bara så.

Jag tror bara inte att något äkta kommer utan smärta. Det här gäller allt från relationer och jobb till de allra minsta sakerna. Du kommer aldrig att få uppleva äkta kärlek om rädslan för att bli sårad är större än viljan att få uppleva kärleken. Och ja du kommer kanske att bli sårad men life goes on. Du är stark nog att hantera det. Ju fler 'misslyckanden' du är med om, desto säkrare blir du på det.


"There's no loving without losing, there's no living without bruising"


Som avslut skulle jag vilja tipsa om en bok. David och Goliat: konsten att slåss mot jättar, skriven av Malcolm Gladwell. Hur kommer det sig att en läkares tuffa barndom bidrog till att revolutionera behandlingen av cancer? Är Ingvar Kamprads dyslexi en av förklaringarna till Ikeas framgångar? Varför ser vi så ofta nackdelar där vi istället kan se fördelar?


I nästa inlägg tänkte jag prata om hur man vet att man behöver 'ta steget' och göra en förändring.